Kommer ni ihåg hur det var i skolan? Gympalektionen när det var dags för match? Lagspel och de två bästa i klassen var skulle välja lag? Vi var alltid några som blev över....
Med lite tur kom du med i det skapliga laget annars var det ofta det sämre gänget du hamnade i. Sist vald eller?

Skillnaden i livet kom senare när valfriheten blev uppenbar. Du kunde välja själv. Vilken bank du skulle ha, vilket försäkringabolag som var bäst, vilken mack du skulle tanka på. Det gamla moderata slagordet "Valfrihet" grinar en i ansiktet.

Jag tänkte på just detta för ett par dagar sen när en person frågade mig:
- Vilket fotbollslag håller du på?
Jag svarade Hammarby. Han sa:
- Jaså, du valde dom? Det är väl inget vidare nu för tiden?

"Valde dom?" tänkte jag. Vadå valde dom? Jag kände att det tarvades en förklaring till detta uttrtyck så jag frågade personen:
- Vilka har du "valt" då?
- Jag är GAIS.are, sa han. Jag kunde ju som Göteborgare välja mellan tre-fyra lag, IFK, GAIS, Örgryte och Häcken, typ. Men jag kände att GAIS låg mig varmt om hjärtat, sa han.

Jag kände mig rätt dum. Vaddå valt. Jag har egentligen aldrig valt att gilla Hammarby.
Bajen valde mig, den där höstdagen i Norrköping 25/10 1970 när vi var och såg IFK mot Hammarby på Idrottsparken. När killarna sprang in med svart-gulrandiga tröjor och hade roligt mot IFK-surbullarna i 90 minuter så visste jag att detta var mitt lag. Det var aldrig något snack. Tom Turesson, Lill-Hinken Holmberg, Janne Sjöström, Matte Werner m fl hade skruvat fast mig i det Hammarbyska skruvstycket.

Jag har alltid trott att det är så det funkar; att man blir vald eller drabbad av en klubb. Sedan kan man ju intressera sig för klubbar i andra länder och kanske "Välja" ett favoritlag men de kommer ju aldrig in i hjärtat på samma sätt. Dessutom blir det, av någon underlig anledning oftast grön-vita lag som intresserar t ex Porto som har en liten plats i mitt fotbollsintresse.

När jag sedan konfirmerade mitt Hammarbyhjärta genom att flytta in på Hornsgatan 64 på Söder så var det bara ett tecken från den stora fotbollsguden att jag hade hamnat rätt den där regnkalla dagen i Norrköping. (Matchen slutade 1-1, för övrigt. Hammarby slutade femma, Norrköping sexa och IFK Göteborg och GAIS åkte ur det året) Vid Mariatorget träffade man många sköna Bajenfans och gick man till några av kvarterskrogarna kunde man alltid höra fotbollssnack på olika nivåer.
Själv hade jag en av mina bästa Bajenuppleverlser på en parkbänk på Mariatorget. Jag hade varit ute o slarvat en aning och krökat bort hemnycklarna. Mina lägenhetspolare var hemma men eftersom mobiltelefonen inte var uppfunnen och vi bodde högst upp var det ett problem. Jag satte mig ner på en bänk och funderade ett slag på hur jag skulle lösa det hela. Det slutade med att jag vek ner mig och somna på bänken.
Jag vaknade av en fruktansvärd huvudvärk samt att en sötaktig, riktigt ruggig doft spred sig i min näsa.
Jag öppnade mina trötta ögon och stirrade in i mynningen på ett helrör dessertvin som hölls under min näsa av en skäggig, rynkig lodis. Han väste:
- Här haru en morronstänkare, bror!
Han hade en fd vit t-shirt med Bajenmotiv och pekade med ett nikotingult finger på min Hammarbykeps, som låg på bänken. Han blinkade lurigt med ena ögat och trugade fram sin flaska igen under näsan.

Från en olycksbroder till en annan - från en Bajenbroder till en annan.
Vi satt bredvid varandra en stund innan jag såg att tidningsbudet närmade sig min port och jag kunde komma in. Vi snackade om ditten o datten och framförallt Hammarby, som var hans livsmjölk. Jag tackade för sällskap och dessertvin och smet iväg.

Han var vald av Bajen - jag också.